I det här numrets FS Debatt skriver Ida Widlund om den sexuella och neurotiska kvinnan i populärkulturen. Men var är de neurotiska männen? Var med och debattera genom att lämna en kommentar.
FS Debatt – publicerat i Femte Statsmakten #1.2011 s.32
Ida Widlund: ”Om du vore mer som hon i Annie Hall”
KANSKE BÖRJADE ALLT med Anna O i slutet på 1800-talet då dr Freud gav lydiga hemma fruar ett alternativ, den neurotiska kvinnan. För sedan dess dyker hon upp överallt. Oftast i filmer och böcker skapade av gubbsjuka genier så som Woody Allens Annie Hall eller i princip allt som någonsin skrivits av Charles Bukowski. Vad är det då med tokiga fruntimmer som lockar så mycket att de måste dyka upp titt som tätt, ständigt nära till tårar och/eller skratt. Helst på en damcykel, eller varför inte rödvinspimplandes, rökandes, målandes, skuttandes, skrikandes, sjungandes?
Jag tror tyvärr att svaret är så enkelt att somliga män, bland annat de ovan nämnda, har bilden av att om en kvinna är galen i pallet är hon det i sängen också. För litteraturen och filmens neurotiska kvinna är alltid vacker. Med sin skönhet, sensualism och nyckfullhet plockar hon fram det spänningssökande hos den manliga rollfiguren såväl som den manliga tittaren. Den tokiga kvinnan kan aldrig på egen hand berätta en his- toria, utan bara i förhållande till en stark, stabil och rationell man fyller hon en funktion. Det är bara så hennes irrationalitet kan bli logisk -som motpol till mannens starka sidor.
MEN DET ÄR INTE logiskt att låta neurotiska, hysteriska, mentalt sjuka kvinnor agera sexuell fantasi. För visst ser man henne nära till tårar, kanske rökandes och drickandes så man ska förstå att hon är destruktiv, men jag vill lova att man aldrig ser henne i smutsigt hår dra täcket över huvudet och skrika ”nej jag pallar inte”.
I amerikansk populärkultur presenteras en mer sansad version, visserligen är hon alltid snygg och oberäknelig men hon är vanligtvis inte medicinerad. Hon pratar i ljusets hastighet och gör ofta bort sig lagom mycket för att det ska ses som charmigt men hon har samma sexappeal, den som utmanar den sansade giftastypen. Kanske är det just det hon är menad till att göra, bjuda på en eskapism från vad verklig- heten är, pensionssparande och gräl om disken. I så fall utgör hon en flykt för både män och kvinnor, en slags unisex älskarinna som gör det hon vill och med sin själva person utmanar konventioner. Men då är frågan varför hon aldrig kan vara en han. Min förhoppning är att Anna O och hennes tokiga medsystrar stannar i tv:n eller mellan pärmarna i böcker och att hon inte rymmer ut, för psykbryt är ett väldigt krävande ideal att leva upp till.
HAR DU INTE sett henne? Spana till exempel in Woody Allens Vicky, Christina, Barcelona där heter hon Maria Elena, är bisexuell och självmordsbenägen (och självklart underskön). I den brittiska serien Skins hittar du den psykotiska karaktären Effy eller en av mina favoriter Holly Golightly i Truman Capotes bok Frukost på Tiffany’s.
Ida Widlund
Vad tycker du? Kommentera artikeln här på Femte Statsmaktens blogg.
Ta även chansen och tyck till i andra ämnen. Mejla din insändare eller debattartikel till debatt@femtestatsmakten.se